Ostälskaren som blev sur på festival

Skriv ut

Säg ost och jag hoppar, säg ostfestival och jag sitter redan på tunnelbanan!

På Facebook läser jag att vi ostälskare kan njuta tre dagar på Nordiska museet den 13–15 februari. För att uppmärksamma den svenska osten arrangerar Nordiska museet tillsammans med SP Food and Bioscience och Lantbrukarnas riksförbund en ostfestival för andra gången.

Programmet är ambitiöst och för 130:- utlovas i pressmeddelandet: ”fokus på den svenska osten – smaken, mjölken, fäbodkultur, osttillverkning, osthandel, ost i kombination med drycker, bröd och tillbehör, hemmaystning, vad som händer vid lagring och de olika ostfamiljerna. Festivalbesökarna kommer att få ta del av seminarier, tävlingar, demonstrationer, föredrag, försäljning och att rösta fram ”Ostfestivalens godaste ost”. En expertjury delar ut Ostfestivalens Hederspris. Ostfestivalen vänder sig till museibesökare, ostmakare, ostprovare, kockar, media, osthandlare och ostälskare i alla åldrar.”

”Osten i våra hjärtan” är slogan – så himla trevligt!

Tyvärr inte.

Söte mannen och jag trängdes med många andra på spårvagnen ut till Djurgården denna soliga söndag för att smaka spännande svenska ostar. Vi kommer till museet vid ett-tiden, festivalens sista dag och köar en stund för att komma in.

Det första intrycket som möter oss i den gigantiska hallen är hur liten yta festivalen har och hur hopträngt det ser ut. Varför, det finns så mycket plats? Festival? Är det bara detta?

Utställarna har var sin del av långbord. Ja, ni vet hur det ser ut på en marknad när trettio personer försöker tränga sig fram till ett bord där egentligen max tre personer kan stå samtidigt.

Efter väntan och trängsel, väl framme vid bordets kant, upptäcker vi att osten är slut, det finns ingenting att smaka, det finns bara få ostar att smaka (de andra har tagit slut) eller att man måste peka på en ost man vill smaka och på nåder få en yttepyttebit som knappt fastnar på tandpetaren.

Vid något bord skrapas det panikslaget på två stora ostkanter som är det absolut sista och det är fyra timmar kvar på festivalen. Det köas fortfarande i foajén.

Några har bara lagt ut broschyrer. Eller har de redan åkt hem? Eller är det för att fylla ut tomma platser?

Vissa utställare försöker hinna skära nya ostkuber. De läggs stressat ovanpå smulorna från de andra omgångarna och det ser ofräscht ut. Ni vet hur ost kan se ut efter en tid i rumstemperatur. Ibland snålas (eller slarvas) det så att vaxkanter kommer med och det smakar mycket illa.

Vi fattar ingenting och börjar känna oss uppgivna. Vi ringer dotter och svärson som är på väg för att stoppa dem.

Innan vi lämnar denna pinsamma tillställning passerar vi jättarna Kvibille och Allerum. Dessa båda räddar det hela med sin proffsighet, trevligt bemötande, fräscha bord och generöst med ost. Med bra specialerbjudanden från dessa har vi i alla fall tjänat in inträdet. Ekonomiskt känns det lite bättre men nu var väl inte poängen att gå på ostfestival och köpa vardagsostarna till specialpris – ostar vi redan känner till. Poängen var att ha möjlighet att testa alla de andra, de spännande annorlunda ostarna från småtillverkare. Frossa i ost. Lära mer om det svenska och nära.

Ingenstans fanns det heller vatten att dricka, dels blir man väldigt törstig av salta ostar men även för att rensa smaklökarna lite för att kunna smaka vidare.

Jag förstår att man som utställare är trött den tredje dagen. Jag fattar också att det är väldigt kostsamt för en liten tillverkare att vara med. Jag vet att det är svårt att beräkna mängder och att det kan hända att något tar slut. Jag blir egentligen inte alls arg på de som kämpar bakom borden.

För att ett sådant här event ska fungera handlar det om att arrangören tar ansvar för helheten, tänker förbi stadiet av planering och marknadsföring och fokuserar på slutprodukten. Om det hela låter jättebra i teorin och sedan faller pladask i praktiken, är det bortkastat. För alla. Om jag i princip inte fick smakat någon ost alls, inte minns namnen på gårdstillverkarna, inte fick någon positiv upplevelse utan bara vill åka hem, vem har då vunnit på det här?

Till sist:

Kära utställare, om det ingår i paketet att ni ska bjuda på er ost, marknadsföra er, få oss besökare att uppmärksamma era ostar, hitta nya favoriter, kan man inte blänga surt varje gång tandpetaren närmar sig miniyttepytteostbitarna eller när man ber om ett smakprov och på nåder får en ännu mindre miniminibit. Har den lilla tillverkaren inte råd att bjuda kanske de inte ska delta. Även här har arrangören ett ansvar för slutprodukten, den vi betalar för när vi köper vår biljett och inte får smaka någon ost.

Kära arrangör, prata inte om att ”den svenska osten ska uppmärksammas” och kalla det för allt i världen inte för ”festival”! Jag får höga förväntningar. Jag tycker att diskrepansen mellan en bra idé, bra marknadsföringsarbete (kända namn, invigning, prisutdelning, omnämnande i tidningar, bra partners och så vidare) och verkligheten, slutprodukten vi besökare mötte i hallen, blev gigantiskt stor.

Jag uppskattar initiativ och beundrar personer som orkar och som brinner för olika saker. Jag har all respekt för svårigheterna och det hårda arbete som det innebär men man kan inte släppa ansvaret när utställarens bord ställts på plats och invigningsrosetten fallit till marken. Det är inte klart i det läget. Det är då det börjar.

Detta var det taffligaste på väldigt länge tycker ostälskaren surt och besviket.