Jag var nyss i Malmö i fem dagar och hälsade på efter att ha varit borta i fyra månader. Att komma tillbaka kändes först konstigt men sedan var allt väldigt snabbt som vanligt.
Jag förstod att allting finns kvar, det är bara jag som har flyttat på mig.
Att vara borta fyra månader är ingen lång tid. Att bo på en ny plats i fyra månader är inte heller någon lång tid. Man har liksom inte sitt vanliga liv kvar men inte heller hunnit skapa något nytt. Det känns som att ha varken eller.
Det där med att flytta från sin hemstad och lämna platsen där man är född, uppvuxen, där man utbildat sig och jobbat, där man har familj, barn och alla vänner, sin trygghet och sitt nätverk, är verkligen ingen lätt match.
Jösses så mycket man saknar de man älskar. Även saknaden efter det vanliga och vardagliga, det man känner igen, är också stor. Referenser till saker och ting saknas och därmed även den relativa förmågan. Ibland känns det som att jag sitter inne i glasklockan.
Det var skönt att återvända och bli tillfälligt omfamnad av familjen och de vänner jag hann träffa, de som känts så långt borta. På bilden ser ni mig tillsammans med Morris, denne lille söte hårboll jag varit extramatte till i åtta år. Han fanns också där han ska vara och blev precis lika glad som alltid. Han vet inte att fyra månader har gått.
Efter dessa fina, roliga dagar med så många skratt och så mycket värme (och så jäkla mycket god mat) var det härligt att åka hem till Stockholm och veta att i Malmö är allt som vanligt, allt och alla finns kvar.
I bilen hem kom vi fram till att det är inte varken eller, utan både och. Nu känns det bättre.
